HALLVIDE ISLANDSHÄSTGÅRD

Fakta om Islandshästen

Islandshästen ”Gudarnas Häst”  

Islandshästen kom över haven med de första nordborna som bosatte sig på Island i slutet av 800-talet. Rasen stammar troligen från den ursprungliga europeiska hästen, som hade fem gångarter. Rasens långa isolering på Island och en målmedveten avel i en karg natur har dessutom gjort den stark och frisk med sunda instinkter och mycket vilja, och den är därför en härlig ridhäst!I Sverige har islandshästen blivit mycket populär bland fritidsryttare. Att rida islandshäst är som att släppa naturens krafter fria. Många som sökt avkoppling och ett annorlunda sätt att närma sig naturen har fastnat för denna häst som så starkt lever med sina naturliga instinkter. De flesta som provar blir fast för livet! Uttryck som "Det nordiska fullblodet", "5-växlad turbo" och "Gudarnas häst" är exempel på hur människor beskriver sina känslor och upplevelser tillsammans med islandshästen. Mest känd är islandshästen för sina fyra, eller fem gångarter där tölten — den mjuka gången — är den mest uppskattade och beundrade. Islandshästen är en förhållandevis liten ridhäst, vanligen mellan 130 och 145 cm hög, men både större och mindre hästar förekommer. Färgvariationen är mycket stor och en riklig man och svans utmärker rasen. Islandshästar växer sakta och mognar sent och träningen påbörjas först vid fyra eller fem års ålder. De bästa och starkaste rid- och tävlingshästarna är ofta i 10-17-årsåldern och många hästar rids aktivt upp i 25-årsåldern, eller äldre beroende på hur hästen levt.

Både töltare och passgångare finns med i den germanska och romerska historien från andra och tredje århundradena e. Kr. Men tölt har även spårats ännu längre tillbaka.

Det finns inget som tyder på att hästar har importerats till Island sedan 1100-talet. Den totala isoleringen och de hårda livsvillkoren på Island, har gjort att dagens islandshäst kunnat bevara sin styrka och sina gångarter. Än idag råder import- och besöksförbud av hästar till Island. De hästar som en gång lämnat ön, får inte återvända. Men det exporteras många hästar från ön till olika länder.

På Island har hästen varit ett viktigt transportmedel. När bilen kom blev islandshästen i första hand sport- och fritidshäst. Bönderna använder dock fortfarande hästen när de rider upp i fjällen för att samla ihop fåren.

1703 räknade man hästarna på Island, det fanns då 27.000. 1770 fanns det 32.000. Då inträffade en stor naturkatastrof i Skaftafells-området. Ett väldigt vulkanutbrott spred giftig aska och sot över hela södra och mellersta Island. 80% av hästarna och fåren dog och med dem tusentals människor. När katastrofen var över fanns bara 8.600 hästar kvar i hela landet. Av dessa var 3.000 ston. Det tog sedan 200 år att bygga upp häststammen igen.

Under 1960-talet tog ridhästexporten fart, inte minst till Västtyskland. Idag är Sverige en av de största importörerna.
 Islandshästarnas starka flockkänsla gör dem stabila, trygga och mycket sociala. Många individer är utmärkta familje- och fritidshästar och väl lämpade för turridning. Deras storlek och temperament passar såväl större barn som vuxna nybörjare eller försiktiga ryttare.Både turridning och det växande antalet ridskolor med islandshästar är för många en språngbräda och ett steg på vägen till den första egna hästen. Då har man oftast fått en bra grund att stå på.Att rida islandshäst är en stark ryttarupplevelse. Egenskaper som följsam, stabil, villig, modig och kraftfull återfinns ofta i samma individ. Det finns en islandshäst för alla men det gäller att välja noga för att hitta en häst som passar de egna ambitionerna. Många rider helst i skog och mark, och islandshästens förmåga att ta sig fram i terrängen är välkänd. Den är också kvick och intelligent när det gäller att samla in får, hästar och boskap. Så används den än idag på Island.  Det har sagts att ingen varelse har större rätt till Island än hästen. I samarbete med människan har hästen skapat den isländska kulturens förutsättningar.Islandshästen är säkrare på hovarna än andra hästar. Den går lugnt och tryggt på smala fjällstigar med djupa avgrunder på sidorna. Den töltar på den knaggligaste lavaslätt och den bär sin ryttare över strida jökelälvar fulla med grus och lera. Över 1000 år i Islands steniga, vilda natur har gett hästen en nästan spöklik förmåga att trampa rätt. På samma mystiska sätt vet en islandshäst hur den ska hitta hem. Islandshästen är tålig, stark och vänlig. Den går ute året om, i snö och regn, storm och solsken. Den har egenskaper kvar som för länge sedan har gått förlorad hos andra hästraser.Man kan påstå att hästen är en del av det isländska landskapet i ännu högre grad än fåren. Den rör sig obehindrat över landet, den klarar sig utan att vålla sin ägare nämnvärda besvär eller bekymmer och ger liv och färg åt ett kallt och kargt vinterlandskap. Här i Sverige är det ganska vanligt att islandshästryttare tränar bruksridning, distans, dressyr, hoppning eller lättare körning med sin islandshäst. Men det är dock gångarterna som är islandshästens särprägel och den vanligaste orsaken till att man väljer just islandshäst. Förutom grundgångarterna, skritt, trav och galopp, har islandshästen sin tölt och många behärskar dessutom flygande pass. Tölten är, liksom skritten, en fyrtaktig gångart. Den har skrittens fotförflyttning men tempot kan varieras från ytterst långsam samlad tölt till ökad tölt i mycket hög fart. Tölten är mycket bekväm för ryttaren som sitter nästan helt stilla i sadeln. Flygande pass är en tvåtaktig gångart med sväv där hästen sätter i samma sidas fram- och bakben nästan samtidigt. Flygande pass rids i högt tempo över korta sträckor.  

KALLBLODIG HÄST
Islandshästen är en kallblodig häst och den är ca 130 –145 cm hög i mankhöjd. En islandshäst skall alltid vara en kraftfull och smidig häst med energisk och godmodig utstrålning. Islandshästen utvecklas långsamt, rids inte in förrän vid fyra-fem års ålder och kan bli mycket gammal. Islandshästen är mycket flockbunden och mår bäst av att leva i flock tills inridningen påbörjas.
Ofta är den vid god vigör till 30-årsåldern. Temperamentet är oftast lugnt och vänligt.

 FÄRGER

Alla färger är tillåtna och alla färger förekommer. Man kan alltså se islandshästar med färgerna brun, svartbrun, svart, fux, brunblack, musblack, och rödblack. Färgerna svart, brun och fux utgör tillsammans nästan 78% av färgskalan. Vanligast är fux, 31,74% och näst vanligast svarta hästar 30,05%. Alla dessa färger kan sedan påverkas av albinofaktor, skimmelanlag, silveranlag, skäckanlag och tigeranlag. För att ta ett exempel: En svart häst med albinofaktor blir gulsvart, har samma häst skimmelanlag blir den skimmel, har den silveranlag får den färgen silversvart, en svart häst med skäckanlag blir svartskäck och har den tigeranlag blir den svart, tigrerad. Då förstår man att islandshästen förekommer i en uppsjö av färger och färgvarianter.

Silverfärgerna (vindótt) är lite extra spännande eftersom man tror att det anlaget bara förekommer hos islandshäst och shetlandsponny. Av 64.000 registrerade hästar på Island är endast ca 1.100 eller knappt 2%, silversvarta eller silverbruna. Silveranlaget bleker svart pigment men har ingen inverkan på rött. Svart man och svans bleks till ljus- eller silvergrå färg. Hos bruna täckhår som innehåller både svart och rött pigment bleks endast det svarta pigmentet och hårremmen får en roströd ton. Hår med endast rött pigment ändrar inte färg. Ibland blir hårremmen också apelkastad. En häst med standardfärgen brun och silveranlaget kallas silverbrun och en häst med standardfärgen svart eller svartbrun med silveranlaget kallas silversvart. En häst med standardfärgen fux påverkas inte av silveranlaget. Den förblir fuxfärgad. Silveranlaget är alltså dolt hos fuxen.
De blacka färgerna utgör ungefär 8% av färgskalan. Gulsvart är också en ovanlig färg och utgör ca 5% av färgskalan.
 

ISLANDSHÄSTEN - OCKSÅ EN HÄST
Islandshästen har fått rykte om sig att vara ovanligt lättskött. Vi vill här gärna påpeka att islandshästen är en häst och skiljer sig inte från andra hästar, den har samma krav och samma rättigheter när det gäller omvårdnad, utfodring och träning! En islandshäst har rätt till ordentlig motion, välbärgat hö och kraftfoder då det behövs. Den bör naturligtvis också ha någon form av vindskydd i hagen och rids den på vintern ska den kunna tas in på stall.

NAMN
Islandsfölen får, enligt isländsk tradition, ofta namn efter sin färg, någon egenskap eller något annat som utmärker det lilla fölet. Dessutom står det efter hästens namn frá (om hästen är född på Island) och gårdsnamnet där den är född. Samma sak gäller om den är född i sverige eller något annat land. Men heter då från istället för frá (om den föds i sverige).

GÅNGARTERNA
Det riktigt speciella med islandshästen är ju trots allt dess gångarter. Förutom de tre vanliga skritt, trav och galopp har islandshästen en eller två "överväxlar". Här skiljer man på 4-gångare, som har tölt som extra gångart och 5-gångare som har både tölt och flygande pass, som extra gångarter. I de speciella tävlingar som anordnas för islandshästar tävlar man i 4-gång, 5-gång, tölt och pass.


TÖLT
är en fyrtaktig gångart med benförflyttning som i skritt, men medan hästen i skritt har tre ben i marken och ett i luften, har den i tölten ett ben i marken och tre i luften. Ryggverksamheten är minimal, vilket gör att man sitter ganska så stilla i sadeln, beroende på hur höga benlyft hästen gör osv. Det är en mycket bekväm gångart och det är därför den på Island kallas "Gudarnas gåva".

FLYGANDE PASS
är en tvåtaktig gångart med samtidiga benförflyttningar, men man vill ha ett högt tempo med ett svävmoment, så det blir aldrig något gungande slagskepp. Pass är endast ett tävlingsmoment och rids inte i skogen.

En häst älskad av alla.

 

Bilden är lånad

 

TÖLT